How happy is the blameless vestal's lot!
The world forgetting, by the world forgot.
Eternal sunshine of the spotless mind!
Each prayer accepted, and each wish resigned;
Labour and rest, that equal periods keep;
"Obedient slumbers that can wake and weep;
"Desires composed, affections ever even,
Tears that delight, and sighs that waft to Heaven.
Grace shines around her with serenest beams,
And whispering angels prompt her golden dreams.
For her the unfading rose of Eden blooms,
And wings of seraphs shed divine perfumes,
For her the Spouse prepares the bridal ring,
For her white virgins hymeneals sing,
To sounds of heavenly harps she dies away,
And melts in visions of eternal day.
ur Eloisa to Abelard av Alexander Pope
Det finns ett uttryck som lyder "ignorance is bliss" ung. okunnighet är underbart eller något liknande, och jag har funderat på detta om ett liv där allt jobbigt och svårt som händer oss inte skulle finnas, skulle allt bara vara glatt och underbart då, ett evigt solsken ? Jag tror faktiskt inte på det, även om det många gånger skulle kännas som en lättnad, speciellt då vi står ansikte mot ansikte med svåra saker, men vi kan lära oss saker av våra upplevelser, visst på gott och ont, mycket är absolut inte rättvist, men jag byter inte det mot ett liv som bara flyter på utan nyanser i alla dess färger ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar