Efter de två bästa dagarna på länge så har dessvärre ångesten smygit sig på igen. Det känns för ögonblicket som starten av en ny vecka kräver allt för stora krafttag för att klara och denna vecka så måste jag också klara att vara lite social och träffa vänner och familj. Ja vet, jag måste inte men samtidigt vill jag, en speciell dag senare i veckan med tradition som jag ska spendera delvis med en gammal vän, och sen blir det säkert lite familjesamling också.
Det är mest den här skräcken jag får emellanåt för att träffa folk, ja bara att gå ut, hade världens panikångest för inte så länge sedan när jag skulle ut efter en dålig vecka och jag känner rädslan att det ska hända igen varje gång jag går ut. Men det ska gå på något sätt, jag kommer att klara det, på samma gång ser jag ju fram emot att göra detta och vill inte missa det, skulle säkert bara må sämre av att spendera dagen här hemma i sängen och må dåligt.
Och vem vet kanske det kommer att kännas bättre dagen då jag kommer dit, bäst att försöka tänka positivt.
Affirmation - har försökt ta in så mycket som möjligt genom att använda det och ett tag så kändes det riktigt bra, men för ögonblicket så kan jag inte ens försöka, om jag har någon form av självkänsla alls så är den väl gömd långt, långt inne.
Såg precis dokumentären om Jonny Kennedy på Discovery och tänker jag på hur hans liv har varit så ska man bara vara tacksam, att kunna utstå sån smärta och bli berövad så mycket av livet som vi andra bara tar för givet är helt otroligt och visst han var säkert mycket olycklig också men verkade klara mycket med humor och insikt. Vet ej om den sänds igen, men om och om det nu mot all förmodan är någon som läser mina ord, passa på att se den, the boy whose skin fell off heter den.
DEL 2 Natten har passerat och jag är tillbaka uppe igen, kände starkt för att bara stanna i sänger men klev upp vid halv elva ungefär och har inte varit tillbaka so far. Har kikat i resväskan, måste väl plocka ur den nu, ska i och för sig tvätta det mesta och jag har inte bokat tvättid än så det kommer säkert bara ligga i en hög på golvet tills det blir dax i alla fall.
Tänkte ta mig upp på stan idag men orkar bara inte, har inte ens klätt mig ordentligt idag, sov t-shirten är fortfarande på men jag har i alla fall nyligen fått på mig ett par trikåbyxor och myssockorna. Har börjat regna också så jag blir väl bara inne idag.
Den rastlösa och oroliga känslan är stark i dag, skulle gära vilja sätta mig och läsa, böcker finns som väntar men jag kan inte koncentrera mig, inte för tv eller kolla på någon dvd film heller, datorn går bra så jag fastnar som alltid här och surfar runt i timmar.
Lyssnar på: radions P3
Snygg, idag också .. ;-) : Dave Gahan i H&M reklamen, nyfiken ?
http://www.davegahan.com/news/h_and_m_wallpaper_1024.jpg
DEL 3 Hm, det här med maten då, skulle inte jag börja äta bättre nu igen, var jätteduktig veckorna innan jag åkte till T, där var vi mycket mer förnuftiga än vi brukar men trots det så unnade vi oss en del gott. Och hade förstås diskussionen än en gång om vikten, mestadels min då, han vill gå ner lite också men har ingen direkt övervikt.
Saken är den att det påverkar vårt förhållande i högsta grad, visst det är svårt bara det att ha ett distansförhållande med det avstånd vi har, sen att jag lider så mycket av mina exta kilon gör det inte bättre. Jag har oerhörda skamkänslor för min kropp, sanningen är väl den att jag aldrig tyckt om den, har alltid varit lite mullig, sen i vuxen ålder har det varit upp och ner i vikt hela tiden. Sista åren har jag inte heller mått så bra och det har satt sina spår på kroppen också, tröstäter när jag inte mår bra, känner mig som en mat alkoholist, vet inte hur jag ska kunna hitta ett mer sunt förhållande till mat.
Vet att en del är att jag inte tycker särskilt mycket om mig själv överhuvudtaget, självkänslan och självförtroendet är i botten,
Läste om det här att vissa människor är givare, de gör sitt yttersta för att ge och vara andra till lags men ser inte till sig själv eller hur jag själv mår, låter aldrig någonsin detta komma i första hand. Och det måste man göra, det betyder inte att bli totalt egoistiskt men köra sig själv totalt i botten slutar aldrig väl.
Behöver egentligen hjälp med att klara det och vara motiverad, att som jag bo själv och tillbringa mesta delen av tiden ensam gör det definitivt svårare, men jag vet att jag kommer att kämpa med allt jag har, kan jag inte klara att få till en förbättring så blir en konsekvens att mitt och T:s förhållande inte kommer att hålla i längden. Han är ärlig och säger att han inte tycker jag är särskilt attraktiv som jag är nu, och det känns hårt, men han accepterar mig som jag är, och han har ju inte sett mig annorlunda heller så om han en gång ville ha mig som jag var då och det är i alla fall ett antal kilon sen, även om det är lång väg kvar så måste jag komma i håg det. Och det är jag som känner mig deppig och misslyckad när vi är tillsammans, kan inte riktigt släppa fram mig själv, blir väldigt hämmad då jag sätter min kropps utseende före vem som finns innanför skalet.
Menyn idag då, skulle behöva handla förstås men idag går jag inte ut, det bara är så. Startade dagen med frukost eller snarare lunch med två rostade mackor med ost och lite marmelad.
Sen hittade jag förstås en snickers som jag glömt bort att jag köpte till min frossar lördag, och den åkte raskt ner förstås, har vanligtvis inte något godis odyl hemma eftersom jag inte kan låta bli.
Sen är jag aldrig måttlig heller, avundas verkligen de som kan ta några bitar av något och sedan är det bra, jag äter hellre tills jag spyr än att ta mindre och framför allt känna efter om jag verkligen vill ha. Så det blir att jag får vara utan istället. Och måste säga att jag blivit bättre, är inte så sugen på godis så ofta längre, och det är mest att tänka på att inte bara på rutin slänga ner några chokladbitar när jag är ute och handlar, har jag det inte så går det bra men finns de där så äter jag.
Är ialla fall mest stolt över att jag har börjat att träna. Trodde väl aldrig i mitt liv att jag skulle börja på ett gym och tycka om det. Har haft fördomar om hur det är på ett gym och främst vilka som går, inte skulle jag passa in där. Sen för ca ett år sedan så drog T med mig, han hade precis som jag inte trott att han skulle kunna göra något sådant men bestämde sig och kom iväg en dag. Han verkligen älskade det och ville se mig där också. Så vi besökte ett gym nära där han bor, inte det han vanligtvis går på men han hade varit där några gånger i alla fall, och jag blev så positivt överraskad. Dels så kändes det så bra att vara där, jag gillade det jag gjorde och inte behövde jag skämmas heller. Det var människor i alla åldrar och storlekar.
Drömde sedan om att jag skulle hitta ett ställe som det här hemma men då jag besökt en del tidigare i mitt liv, inte för att träna då, utan det var på den tiden då alla skulle vara solariebruna så jag och en kompis sprang där för att bli bruna och där var det inga fläskiga magar så långt ögat kunde se.
Sen kom jag bara på att jag skulle börja simma nu till våren, eftersom jag bytt arbetsplats så fanns ett bad mm i närheten och jag tänkte jag kan stanna till där nu när jag ändå cyklar nästan förbi och simma så får jag motion, och simning har jag alltid gillat. Sen slumpade det sig så att några andra på jobbet tänkte börja träna på samma ställe. Och företaget skulle stå för årskortet, vilket gällde för både bad, gym och övriga aktiviteter. Så vi kom i väg för en introduktion allihopa, och jag fann stället vara precis som mitt skottska dröm gym. Sen har jag faktiskt gått själv ca två gånger i veckan under en tid, blev lite sämre i somras då jag hade det så stressigt på jobbet och varken tid eller ork kändes som det räckte till. Men nu ska jag ta mig i kragen igen.
Sen har jag också motionscykeln här hemma som jag skaffa ungefär på samma gång och det är ett bra komplement, men den har tyvärr stått oanvänd ett tag också.
Ska dock visa T att jag kan göra framsteg tills i december, och jag behöver ett mål uppsatt, då får jag press på mig själv vilket behövs ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar